Tegel Studio: Jag tänker att du skulle kunna få
börja med att berätta, varför är du här, i Nårunga?
Ann-Maj: Ja, haha, varför är jag här? Det är ju
inte en särskilt romantisk historia, men jag kom ju in i Borås på
Textilhögskolan inom beklädnadsdesign och så flyttade jag dit ensam. Jag bodde
i en källarlägenhet och tyckte att det var lite jobbigt, men jag tyckte att det
var helt fantastiskt att bara kunna gå ut i skogen. Jag och min sambo började
titta på Hemnet, bara för skojs skull, och ju längre vi kollade, desto större
blev den där radien vi sökte inom. Och så plötsligt hittade vi det här huset i
november. Det var precis som nu – snöigt och blött – men det kändes som att här
kan vi testa på att vara vuxna och att bo på landet.
Tegel Studio: Hur är du uppvuxen, är du uppvuxen
på landet?
Ann-Maj: Ja, jag är uppvuxen på landet, men
liksom nära en liten stad och med många grannar. Så det är inte främmande för
mig, och jag tyckte att det var skönt att känna igen det här sättet där man
umgås med sina grannar och pratar med olika människor.
Tegel Studio: Men din utbildning då. Vad gjorde
du under den?
Ann-Maj: Ja, alltså under min första tid så tror
jag att jag kämpade lite med att jag hade kommit in på en "fashion
school", men att jag inte egentligen är särskilt "fashion". Så
där höll jag på att försöka hitta en väg igenom det där "fashion"-systemet.
Och jag kom väl fram till att det jag tyckte var spännande var kroppen. Eller
kroppar... Och under min sista utbildning, i Göteborg, jobbade jag med kroppar
och hur de kan förändras, samt hur man kan spekulera i kroppslig utveckling med
textil, som ju är ett kroppsnära material.
Tegel Studio: Och hur syns det i ditt skapande?
Ann-Maj: Ja, ibland kan det ju vara väldigt
tydligt, som när det exempelvis är en textil skulptur som tydligt påminner om
en kropp. Men jag tror att det jag har börjat göra inför den här utställningen
är att arbeta med material som är nära kopplade till kroppen – textiler som man
vill ska vara nära kroppen. Mjuka material. Siden, sängkläder och sådär... där
det finns en associativ koppling till kroppen.
Tegel Studio: Ja, kan du berätta lite om vad vi
kommer att se på din utställning?
Ann-Maj: Ja, det håller på att växa fram här nu.
Jag tror att det kommer ha sin utgångspunkt i de gåvor jag fått när jag
flyttade och började lära känna människor. Textil har blivit ett sätt att knyta
an till människor. Folk har ofta en textilhistoria som de gärna berättar när de
får reda på att jag arbetar med textil, och ibland följer det en gåva med dessa
berättelser. Något de vill ha hjälp att förvalta, något som ska få leva vidare
– ett minne de har.
Tegel Studio: Vad säger folk då, när du får en
gåva?
Ann-Maj: Då berättar de om gåvan och vad den har
betytt för dem. Ofta slutar det med att de säger: "Du får göra vad du vill
med den, jag vill bara bli av med den, men jag kan inte slänga den." Så
det är något som betyder mycket för dem, men som de inte själva kan använda
eller göra sig av med.
Tegel Studio: Vad tänker du att du har för
funktion i den situationen?
Ann-Maj: Jag tänker ofta att min uppgift är att
ta den berättelse de har delat och försöka hitta den universella, intima
känslan i textilen utifrån den historien. Jag försöker få in det i textilen
genom form. Och det gör jag ofta med tovningstekniker – med ullen, som är en
väldigt stark formgivare och som också kan påminna om att det finns en form för
kropp, eftersom ullen blir så fast.
Tegel Studio: Kan du berätta mer om den
processen?
Ann-Maj: Ja, det är en tovningsteknik som
blandar löskardad ull med den textil man har bestämt sig för att omforma. Man
kan sy på den eller fästa på andra sätt. Och sen gör man det otroligt
romantiska – man stoppar alltihop i tvättmaskinen och låter maskinen göra sitt.
Man gör egentligen det man absolut inte får göra med ull. Där inne i
tvättmaskinen får ullen ha sin egen agenda. Man tänker kanske att det ska bli
på ett visst sätt, men det finns en faktor man inte styr över. Ofta kommer det
ut något som nästan är som ett stycke kropp – något som har uppstått ur en form
av rörelse. Sedan kan man sätta ihop det med andra delar eller filta det igen.
Tegel Studio: Med tvättmaskinen som konstnärligt
verktyg, har du stött på några fördomar kopplat till det?
Ann-Maj: Jag tycker att det är skönt. När man
hör ordet "textilkonstnär" tänker många på stora vävar och långsamma
processer. Det finns en tendens inom textilkonsten att betona tiden som en
viktig aspekt, och det tar ju tid att tillverka textil. Då kan folk bli
förvånade när man säger att man tycker att tvättmaskinen är ett coolt verktyg.
Jag tycker nästan att den kan vara som en tidsmaskin. Den går från att vara
något tråkigt till att bli en leksak.
Tegel Studio: Vad är det tvättmaskinen gör i
processen? Du har en gåva, en textil, och sen behövs det något där emellan? Vad
tänker du att tvättmaskinen har för funktion där?
Ann-Maj: Den gör två saker, tror jag. För det
första gör den helt konkret mitt jobb enklare, så att jag slipper sitta och
tova själv. Det frigör energi hos mig som jag kan använda på andra sätt. För
det andra så tar den också något av bestämmanderätten från mig och ger den till
ullen istället. Den fråntar mig viss makt, och det är på sätt och vis skönt.
Det är något som jag inte har kontroll över.
Tegel Studio: Har du jobbat med andra processer?
Ann-Maj: Ja, men det tror jag inte att jag kommer göra till den här
utställningen. Jag har tidigare jobbat med vanlig mönsterkonstruktion, som man
använder för att göra kläder, men istället använt mönstren för att skapa objekt
som förhåller sig till kroppsform. Och så har jag det senaste året flätat
mycket. Det är något nytt för mig och har nog kommit av att jag fått mer tid i
naturen. Jag är ganska säker på det. Som skapande individ börjar man alltid
leta efter material där man befinner sig. Här är gräs ett väldigt tydligt och
handgripligt material.
Tegel Studio: Det låter ju som att din plats
påverkar ditt skapande?
Ann-Maj: Ja, verkligen!